Jag visste knappt vem jag var innan jag träffade honom. Det ända jag visste var att jag var en osäker och ganska känslokall tjej. Jag trodde inte alls på kärlek innan. Men när jag träffade honom så började jag känna
den där känslan att jag faktiskt var kär på riktigt. Jag blev rädd med tanke på att jag aldrig hade känt så här för någon annan, det var ganska nytt för mig. Han fick mig att öppna mina ögon och se hur den verkliga världen såg ut. Han fick mig att inse att kärlek faktiskt existerar. Jag började känna att den där glada känslan spred sig i kroppen. Det var ganska skrämmande för jag visste inte vad jag skulle göra. Tanken om jag skulle fixa det här snurrade i mitt huvud konstant. Men det här kändes så jävla rätt. Jag slutade lyssna på mina tankar och tog chansen att lyssna på mitt hjärta och det är det bästa beslutet jag har tagit i hela mitt liv. Men jag var så osäker i början det var jag verkligen men det gav sig efter ett tag och jag började känna mig bekväm i det här. Det har gått snart ett år och jag har nog aldrig känt mig så här lycklig som jag gör med honom. Visst vi har bråkat och jag har vart nära på att bara vända ryggen till och dra. Men jag har alltid tänkt att det är inte värt det för att jag älskar den här killen obeskrivligt mycket och jag vill verkligen inte förlora honom så jag har alltid stannat och det är jag glad över. Att vakna upp på morgonen brevid den man älskar är den bästa känslan i hela världen, att ha någon att vända sig till när det blir för jobbigt gör att man känner sig trygg. Han är det bästa som har hänt mig och jag älskar honom så obeskrivligt mycket. Mitt hjärta! ?

//Emma